Idag har varit en sådan utomordentligt konstig dag. Efter att ha haft min avskedsfest slog det mig att jag åker om färre dagar än som finns på en hand. Så jäkla sjukt att det är dags att flytta. Missförstå mig inte, jag ser faktiskt fram emot det. Jag har hela tiden sagt att så fort jag får chansen ska jag flytta tillbaka till USA eller bara komma iväg någon annanstans, bort från Sverige. men i äkta Johanna- anda tänker jag på ungefär allting som kan gå dåligt och snöar helt in mig på allt som kan gå fel. Tänk om inte barnen gillar mig, tänk om föräldrarna tycker jag gör ett dåligt jobb, tänk om jag inte trivs.
Det känns bara så läskigt att man ska åka nu. Trygga lilla Näset, så många dagar jag har längtat mig bort till någon helt annan plats och slippa kalla, trista, gråa dagar. Men nu helt plötsligt kan jag inte hjälpa att hitta på anledningar att stanna kvar. Men det är ju rätt tryggt här, mina kompisar&familjen finns ju faktiskt här och så grått är det väl inte? Skärpning nu, Johanna! Jag ska iväg och det kommer vara skitkul borta i the US of A. Men liksom ändå lite fjärliar i magen. Ni vet sådär.
Så nu ska jag snart börja lägga ner allting i resväskan. Måste leta fram mina vinterkängor (snälla Gud säg att dem finns i garderoben, annars kommer min mamma kutta mig!) men sen är det så dags att lägga ner allt i väskan. Tänka igenom en sista gång om jag behöver någonting annat, käpa några saker som jag behöver och sen på onsdag är det dags för ett tårdrypande farväl på Kastrup.
Men fan alltså, det ska ändå bli rätt ball att ge sig av!!!!!!!!
Men lilla vän! Jag vet precis hur du känner innan du ska resa. Och speciellt när man åker iväg helt själv! Men jag vet att du kommer klara detta galant. Frågorna kring om barnen kommer gilla dig eller inte, om föräldrarna tycker du gör bra ifrån dig eller inte, det kan du nog inte göra så mycket åt. Så länge du gör ditt bästa (vilket jag vet att du kommer göra) så räcker det.
SvaraRaderaJag tror på dig iallafall. Dessutom, hur det än blir, kommer jag och alla andra av dina tjejkompisar få tvinga hem dig!! För du kommer aldrig vilja komma hem igen :(
pusspuss<3
Nu är det lite bättre men satan vad det går i vågor alltså. Ena sekunden så är jag superspänd och vill iväg till USA direkt och andra vill jag bara krama om alla nära&kära och aldrig lämna dem! Men förhoppningsvis llugnar jag ner mig när jag väl är på plats.
SvaraRaderaOch jag ser att du lever livet i Barcelona! Det är så kul att följa dig och din söta blogg och man skanar sin lilla Andrea! Ska få en ny laptop idag med inbyggd webcam (jag vet, sick high tech!!) och då kan vi skypea massvis och se på despicable me tillsammans. how about it? ;)
Puss&kramar!