Ni vet det funderingstillståndet man ofta hamnar i när man bara sitter och sitter. Jag har en tendens att fasta i detta tillstånd när jag sitter på mitt rum och lyssnar på musik. Som jag gör nu. Idag sitter jag och funderar på like olika saker som jag väl kan dela med mig lite av:
Tänker på att jag inte varit i Sverige på några månader. Och fler lär det bli, jag ska ju dit i juni men sen... Missförstå mig inte, jag älskar att vara här i USA, leva livet här och med alla mina vänner som jag funnit här. Men det är något med speciellt med lilla Falsterbo, Näset, Sverige. Min familj bor ju där och mina vänner och allt sånt men jag har nu kommit på migsjälv att sakna saker och har liksom ångest av att veta att det kommer ta lång tid tills jag gör dessa saker igen. Som att sitta och käka grillad middag ute i mammas trädgård. Eller sitta på pappas träterass och njuta av kvällssolen. Eller cykla till stranden. Ta en mjukglass på Skanörskiosken. Cykla till da Aldo och käka middag en varm sommarkväll. Nattdopp i havet. Bara gå omkring och vara! Nu inser jag också att alla dessa "minnen" är sommarminnen och vilket ställe är inte bättre på sommaren? Men ändå. Tänk vad konstigt att inte spendera sommaren hemma.
Också hur konstigt att jag flyttat hemifrån. Minns när jag var yngre och grät i pappas famn för jag var rädd att han skulle sparka ut mig från huset en dag och var skulle jag då ta vägen? Jag ville ju bo med mamma och pappa föralltid! Kanske räknas det inte riktigt att flytta som jag gjort, från min riktiga familj till en annan här i USA och inte behöva oroa sig för "räkningar" "hyra" och annat vuxet påhitt men jag har åtminstone flyttat ifrån mina föräldrar. Och då börjar jag åldersnoja, komma ihåg att tiden går fasligt fort och vill inget hellre än tillbaka till förskolan och uppträda på scenen, som man alltid gjorde på fredagar. Wow, kommer ihåg när jag tyckte att min mellanstadielärare var djävulen på vår jord eftersom han tog tid på hur snabbt vi kunde räkna gångertal.
Lite tankar går till Malin också. Fick ett sms från henne för en timme sedan där det stod att de satt på flyget och skulle lyfta vilken minut som helst. Och direkt börjar jag tänka på hur MYCKET jag saknar henne. Det har alltid varit, och kommer alltid vara, Malin och jag. Ler lite när jag ser fotot jag har på henne och mig på mitt nattduksbord, två små bebisar med hel livet tillsammans framför sig. Det skiljer bara 13 månader mellan oss och utan att överdriva finns det ingen, verkligen ingen, som känner mig som Malin. Den där tjejen har verkligen sett mig i mina djupaste djup och allt där över. Vi har alltid varit så nära varandra och nu plötsligt är vi så långt ifrån varandra. Har jag sagt att jag, på en dålig dag inte kan lyssna på julmusik utan att brista i gråt? Minns bara tillbaka till julen hemma i Sverige och saknaden efter fmailjen blir bara lite för stor. Have Yourself a Merry Christmas på kom precis på, jag kommer snart tillbaka. Snyft snyft
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar