Alla mina hjärtan är i Sverige

VARNING. Följande inlägg är skrivet i tycka-lite-synd-om-mig-själv-mode. Jag är medveten om det men jag behöver bara tömma hjärnan.

Så var det gjort. Den sista vännen har vinkats av och nu är det bara jag kvar. Redan innan jag åkte hem till Sara på torsdagen drog bölkalaset igång. Jag grät på väg till tåget, jag grät på tåget, jag grät på stationen. Jag var helt klart det konstigaste folk sett den morgonen. Kom hem till Sara, såg väskorna packade och fick en megaklump i magen. Shit, kunde inte fatta att detta var sista gången.... 

Och sen till stunden där det var dags att säga hejdå. Och jag kände mig helt otröstlig. De körde alla iväg till flygplatsen och jag började gå tillbaka till tåget. Helt knäckt. Helt förstörd och tom. Men det handlade inte bara om att det var Sara som åkte. Till alla er gamla au pairer som läser detta- ni är minst lika saknade!! Enda skillnaden har varit att när någon har åkt har man alltid kunnat finna tröst i de som är kvar. Sara, du var bara den sista biten som försvann. Och det slog mig inte förrän du åkte att alla mina närmsta vänner här i USA har åkt hem.

Så där satt jag. Sörjde alla mina vänner på en och samma gång, grät för att jag saknade vänner i Sverige, grät för att jag saknade vänner som brukade vara i USA men som nu också är i Sverige, grät för alla gånger jag sagt hejdå till familj och vänner, grät för att folk kollade på mig (med all rätt. Sorry folks) Någonting bara brast inom mig. 

För första gången på väldigt länge kände jag mig helt obegripligt ensam. Och för första gången på ännu längre kände jag att jag inte hade någon ann vända mig till. Men vet ni vad, det kommer bli bra det här. Jag ska bara vara ledsen en stund först men sen kommer allt bli bra. Det finns vänner överallt och jag kommer fortsätta hålla kontakten med mina små au pair- kompisar!

Och sist men inte minst. Till alla er som jag träffat här. Jag vill inte nämna några namn med risk att glömma någon och DET VILL JAG INTE. Men ni kan nog lista ut vilka nu är. Jag saknar DIG. Så otroligt mycket. Du kanske inte tror det eller kanske tror att jag glömt dig men icke. Alla jag träffat här håller jag väldigt kärt och jag är SÅ tacksam att jag fick spendera tid med DIG. DU är speciell <3

Nu är det dags att vänja dig vid den nya vardagen. Ja det kommer vara lite ledsamt en stund till men det tänker jag tillåta. Så det så.